Månadsarkiv: oktober 2013

NaNoWriMo

2013-Participant-Facebook-Profile

Som om jag inte har något annat för mig nu i november.

Som om jag har all tid i värden.

Som om mina barns aktiviteter inte upptar något av min tid.

Som om jag kan hoppa över att handla och laga mat i 30 dagar framöver.

Som om jag inte behöver sova nu när en av årets mörkaste månader infaller.

Som om jag inte har ett företag att sköta.

Som om jag inte har en förmåga att fastna i Facebook, bloggar och Wordfued.

Som om jag inte har några vändor med aktiviteter i Stockholm på schemat.

Som om det inte vore några svårigheter att skriva ca 1667 ord om dagen.

Som om det skulle vara enkelt att skriva en roman på en månad.

Börjar fundera på om det var så smart att anmäla sig till NaNoWriMo

Oops I did it again

Jag och Sixten hade satt oss tillrätta i biosalongen och börjat äta av popcornen. Reklamen var i full gång när jag såg att min telefon ringde (jag hade faktiskt kommit ihåg att stänga av den). På displayen visades ett för mig okänt nummer och jag svarade diskret.

En man vid namn Björn började prata om att han nyligen parkerat på Klostergatan, samma gata där jag parkerat. Nej, säg inte att han har krockat med min nya bil. Var min första tanke. Min andra tanke var: Vad snäll han är som i så fall ringer till mig och berättar det. Men det var inte alls det denna Björn ville ha sagt. Utan när han skulle betala sin parkeringsbiljett så satt det redan ett betalkort i automaten. Mitt mastercard! 

Björn satt på en restaurang på andra sidan filmstaden, så jag och Sixten sprang i regnet över dit. Det var inte svårt att förstå vilket bord jag skulle gå fram till för de hade full koll på mig när jag kom inrusande. Jag tog med tacksamhet emot mitt kort av den omtänksamme mannen. Sedan sprang vi tillbaka, och hann med god marginal innan reklamfilmen var slut. Vad underbart det är med ärliga människor. Speciellt för en sådan slarver som jag. Det var nämligen inte första gången det hände…

IMG_0558LasseMaja filmen var mycket bra och både jag och Sixten var nöjda och glada.

Social helg

Den totala avsaknaden av socialt umgänge under en hel veckas tid, tog jag igen under helgen. I fredags var vi hembjudna till familjen Cedervall som passande nog precis hade installerat en badtunna i trädgården. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle vara så härligt och avkopplande att bada ute i slutet av oktober, men det var helt fantastiskt.badtunna _Fotor_CollageDet är lätt att få matlagningskomplex i det här sällskapet, där en Niklas är utbildad kock och de andra två Niklasarna älskar att laga mat och att testa olika smaker hit och dit. Knytkalas innebär därför en kulinarisk upplevelse utöver det vanliga. Själv bidrog jag med två olika sallader!!!

På lördagen fick vi besök av min skrivarvän Anna Keiler och hennes familj från Stockholm. Anna  är den första av mina skrivarvänner från Londonkursen som fått kontrakt på sin bok och som jag rebloggat tidigare så finns den att beställa nu. Nyckeln till det förflutna heter boken.

Familjen Keiler fick först följa med till sporthallen i Habo och titta på Volleyboll där Sixten var bollrullare. Sixten som för övrigt var överlycklig över att ha två killar här som bara var lite äldre än han, och som älskade att spela spel. Ännu bättre var det att de stannade över natt så de kunde leka igen så fort de vaknade på morgonen.

Fam Keiler

Tack Anna, Roger, Oskar och Lukas för den fina blomman och för det trevliga sällskapet. Varmt välkomna igen!

 

 

…och så lite bilder

Det har varit en underbar vecka, men det slår ändå inte känslan av att få komma hem och pussa på sina barn och sin man ❤IMG_0452Det påminde om södra Californien på sina ställen, vilket säkert bidrog till att jag trivdes så bra. Vägarna däremot var allt annat än amerikanska. De var smala, oftast enkelriktade, för husen stod så tätt. (Bilden nedan visar en ovanligt bred gata)IMG_0457Ganska nära mitt hotell fanns en park jag gick igenom dagligen.I-parken-Collage

IMG_0512_Fotor_CollageDet var inte bara jag som letat upp lokalbussen som tog mig till Tvillingsjöarna i Sete Cidades. Jag fick sällskap av ett gäng britter från Liverpool och en Österrikare från Salzburg. Jag var dock den enda av oss som gick upp på berget. De andra hittade jag på den lokala puben, när jag kom ner igen. IMG_0507En mysig trevlig ö som jag gärna åker tillbaka till. För hur som helst, så var det ändå här jag tillbringade mest tid.

Reblogged: Nu går det att beställa boken!

Jag vill säga ett stort Grattis till min skrivarvän Anna Keiler vars bok ”Nyckeln till det förflutna” nu går att beställa. Det kommer dröja länge innan jag själv är där, så länge får jag njuta av mina vänners framgångar.

Anna Keiler

Nu går det att beställa min bokNyckeln till det förflutna från förlaget.

Så här ser omslaget ut.

Nyckeln_till_det_forflutna_3d (1)

Jag är supernöjd med det! Idus förlags omslagsdesigner Katrine har gjort ett strålande jobb! Tack Katrine :-).

 

Visa originalinlägg

Finns jag?

Igår kväll packade jag min ryggsäck. Jag har en sådan där fin sak som man kan fylla med två liter vatten och sedan dricka det ur en slang, mycket praktiskt. Omsorgsfullt lade jag i frukt, tunn jacka, karta, lite pengar och sedan bredde jag några frallor som jag lade i barskåpet för att de skull hålla sig kalla under natten.

Tanken med min resa är att jag ska skriva. Visst skriver jag, men det går ändå långsamt fram tycker jag. Fast det går betydligt snabbare än om jag skulle varit kvar hemma. Jag har förutom min karaktär Ella, även bekantat mig med hennes man. Han heter Niklas, för så heter män enligt den empiriska undersökning jag gjort bland mina vänner.

Idag skulle jag ta ett break från skrivandet och utforska lite av ön som jag befinner mig på, var min tanke. Hittills har Azorerna visat sig från sin allra bästa sida, med ett behagligt väder som påminner om svensk sommar. Fast jag har mest suttit på mitt hotellrum, bortsett från några timmar mitt på dagen då jag tagit en ungefär tre timmar lång lunchrast, och vandrat runt här i den mysiga staden Ponta Delgada.

I natt vaknade jag av ett hemskt oljud, det lät som någon stod och gasade med en motorcykel eller något precis utanför mitt fönster. Nu bor jag på tredje våningen, så det verkade inte så troligt. Jag smög upp och särade på gardinerna. Där ute blåste det full storm och regnet piskade mot fönsterrutan. Min första tanke var ”Hoppas det hinner blåsa över tills i morgon.” Tanken två timmar senare var ”Låt det fortsätta så jag får sova ut i morgon.” Lite måste jag ha slumrat sedan, för jag vaknade av att alarmet ringde. Utifrån tjöt det lika mycket som tidigare. Det var bara att inse att det fick bli ytterligare en dag med skrivandet på schemat. Inte fy skam det heller.

Jag är som sagt tacksam för Wi-Fi och har haft ett öga på facebook samtidigt som jag skriver. Kanske inte så bra men det är faktiskt inte så himla dåligt heller. Efter online-kursen härom dagen, skickade jag iväg en vänförfrågan till en tjej som jag trodde jag mött IRL veckan tidigare. Kort efter det att hon tackat jag fick jag en av de konstigaste och roligaste frågor jag någonsin fått:

”Finns du på riktigt, eller är du bara en karaktär i någon bok”

Om det nu är så att det är någon mer som undrar:  JA, JAG FINNS PÅ RIKTIGT!!!

Tack för Wi-Fi

Nu på eftermiddagen började jag komma i form igen. Natten tillbringades med den sedvanliga migränen from hell, och jag är mest förvånad att den inte kom igår natt. Med en lätt migränbaksmälla visste jag att jag inte skulle få något skrivet på förmiddagen. Istället packade jag min ryggsäck och gav mig ut på en promenad i ett minst sagt växlande väder.

Lite frisk luft gjorde susen och jag kände så smått hur inte bara inspirationen, utan även orken kom tillbaka. Så efter att ha vandrat runt här i staden Ponta Delgada intog jag en fräsch lunchsallad nere vid hamnen. En termometer visade behagliga 22C och det är väl lite mer än vad det är i Sverige just nu.

Under eftermiddagen har jag följt mitt schema och varit en duktig elev i min egna lilla skrivskola. Jag har bekantat mig med en ny karaktär och det ska bli spännande att se vad det leder till. Hon heter Ella och är en mycket trevlig tjej.

Kvällen avslutades med ett intressant webinarium med Ann Ljungberg. Hon undervisade om hur man som egenutgivare når sina läsare. Det går att se hela webinariet HÄR för den som är intresserad. För mig var det extra kul att höra Anns röst. Hon var en utav mina första länkar in i den här världen och det blev en liten extra kick i min egna skrivskola här på Azorerna. Det var också kul att se mina skrivarvänner Susanne och Birgitta online.

Men, det här webinariet handlade om hur man ska gå tillväga sen – när boken är skriven. Det känns som det är ljusår kvar tills dess. Inte kändes det bättre av att Ann berättade att skriva boken är det enkla, det är sedan som det stora arbetet kommer; att få boken såld!

Jag hade tänkt fresta er med lite fina bilder härifrån men uppladdningen är något trög så det får bli någon annan dag.

Living on the edge

”Jaha, då tar vi ett litet break här i Stockholm på ca tjugofem minuter”, sa busschauffören i högtalarna. ”För er som vill ta lite frisk luft, så ses vi vid gate 10 klocka 13.00.”

”Får man sitta kvar?” frågade en av passagerarna.

”Ja, men man får gärna lämna bussen också”.

”Bra, då springer jag och köper en latte”, sa jag till chauffören och bad honom förklara hur jag skulle ta mig till gate 10.

Så härligt, nu var jag äntligen på väg på min efterlängtade skrivarresa. En vecka på Azorerna, där jag tänkt ägna mig helt åt skrivandet. Någon promenad lär det nog också bli, för det verkar fantastiskt fint där. Swebuss hade tagit mig från stationen i Jönköping och efter ett litet stopp i Stockholms innerstad skulle vi fortsätta till Arlanda. Jag funderade på om jag  verkligen skulle släpa runt på mitt handbagage när jag köpte mitt kaffe, kanske kunde jag bara ta med mig datorn och telefonen. Men det vägde bara fem kilo, så jag tog med mig den väskan. Min stora resväska låg ju i tryggt förvar nere i bussen. Köpte min latte, och gick till gate 10. Cirka tjugo minuter före utsatt tid var jag på plats. Därute, bakom stora glasväggar stod bussen, och jag gick mot dörren som visade ett rött kryss. Inget hände. Det satt säkert en sju åtta personer på väntplatserna och några smålog lite. Precis som jag gjorde när nästa person kom och försökte få dörrarna att öppna sig. Jag frågade de två damerna som satt bredvid mig när dörrarna öppnas.

”Strax innan bussen går”, svarade de i mun på varann.

Vad skönt tänkte jag , och tur att det är fler som sitter här som ska med bussen. Jag tog upp min bok ”Att skriva filmmanus” och läste om hur viktigt det är att skapa dramatik i berättelsen. Djupt försjunken i min bok, såg jag i ögonvrån hur min buss, bakom de stora glasdörrarna började rulla.

”Din buss gick nog nu”, sa den ena damen till mig.

”Va! Men jag ska ju med den! Mitt bagage är på bussen! Skulle inte ni också med den bussen?”

Personerna på väntplatserna bara stirrade på mig och några skakade försiktigt på huvudet. NEJ! Det här är sådant som bara händer på film eller i böcker. Mitt bagage, min resa. Helvete rent ut sagt! Jag tog mitt handbagage och sprang. Såg en dörr med ett handtag och precis när jag tänkte trycka ner handtaget såg jag att dörren var larmad. Det stod nämligen med stora orangea bokstäver. Jag fortsatte springa ner för rulltrappan och till en disk som jag inte minns namnet på. Fel disk var det i alla fall, men kvinnan hänvisade mig till rätt disk. Där satt en ängel i form av Joakim Lundén. Han hjälpte två damer som inte pratade svenska när galningen från landet trängde sig före och frustade fram att hon hade missat sin buss. Lugnt och sakligt hjälpte Joakim mig. Han fick tag på chauffören och bestämde en plats där jag skulle möta upp honom på Arlanda. Sedan fixade han en biljett med flygbussarna åt mig. Tjugo minuter över ett var jag äntligen på väg. Jag i en buss och mitt bagage i en annan. Framme på Arlanda gick jag dit vi bestämt, men där stod ingen buss. Eller rättare sagt, där stod flera bussar men inte MIN buss. Då ringde jag till Joakim som snällt givit mig sitt nummer och med honom på tråden så såg jag bussen uppenbara sig borta i en kurva. Tänk att man kan bli så glad över att se en buss. Den stackars busschauffören som bara gjort sitt jobb hade fått ta ett extra varv medan han väntade in mig. Jag bad tusen gånger om ursäkt och tackade honom ännu mer.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – Det vill gärna bli bra!

…och visst är det kul med lite spänning i tillvaron!

90 minuter

På väg hem från årets bokmässa läste jag ut en av de böcker jag köpte när jag var i Humlegården. 90 Minuter är skriven av Katarina Persson och handlar om min favoritstad Los Angeles. Det är svårt att tro på Katarina när hon säger att hon aldrig varit i LA, för hon skildrar staden mycket trovärdigt. Det är en mysig feelgood-bok som verkligen levde upp till mina förväntningar. Jag vill också kunna skriva så!

90-minuter

Bilden lånad från Adlibris