Living on the edge

”Jaha, då tar vi ett litet break här i Stockholm på ca tjugofem minuter”, sa busschauffören i högtalarna. ”För er som vill ta lite frisk luft, så ses vi vid gate 10 klocka 13.00.”

”Får man sitta kvar?” frågade en av passagerarna.

”Ja, men man får gärna lämna bussen också”.

”Bra, då springer jag och köper en latte”, sa jag till chauffören och bad honom förklara hur jag skulle ta mig till gate 10.

Så härligt, nu var jag äntligen på väg på min efterlängtade skrivarresa. En vecka på Azorerna, där jag tänkt ägna mig helt åt skrivandet. Någon promenad lär det nog också bli, för det verkar fantastiskt fint där. Swebuss hade tagit mig från stationen i Jönköping och efter ett litet stopp i Stockholms innerstad skulle vi fortsätta till Arlanda. Jag funderade på om jag  verkligen skulle släpa runt på mitt handbagage när jag köpte mitt kaffe, kanske kunde jag bara ta med mig datorn och telefonen. Men det vägde bara fem kilo, så jag tog med mig den väskan. Min stora resväska låg ju i tryggt förvar nere i bussen. Köpte min latte, och gick till gate 10. Cirka tjugo minuter före utsatt tid var jag på plats. Därute, bakom stora glasväggar stod bussen, och jag gick mot dörren som visade ett rött kryss. Inget hände. Det satt säkert en sju åtta personer på väntplatserna och några smålog lite. Precis som jag gjorde när nästa person kom och försökte få dörrarna att öppna sig. Jag frågade de två damerna som satt bredvid mig när dörrarna öppnas.

”Strax innan bussen går”, svarade de i mun på varann.

Vad skönt tänkte jag , och tur att det är fler som sitter här som ska med bussen. Jag tog upp min bok ”Att skriva filmmanus” och läste om hur viktigt det är att skapa dramatik i berättelsen. Djupt försjunken i min bok, såg jag i ögonvrån hur min buss, bakom de stora glasdörrarna började rulla.

”Din buss gick nog nu”, sa den ena damen till mig.

”Va! Men jag ska ju med den! Mitt bagage är på bussen! Skulle inte ni också med den bussen?”

Personerna på väntplatserna bara stirrade på mig och några skakade försiktigt på huvudet. NEJ! Det här är sådant som bara händer på film eller i böcker. Mitt bagage, min resa. Helvete rent ut sagt! Jag tog mitt handbagage och sprang. Såg en dörr med ett handtag och precis när jag tänkte trycka ner handtaget såg jag att dörren var larmad. Det stod nämligen med stora orangea bokstäver. Jag fortsatte springa ner för rulltrappan och till en disk som jag inte minns namnet på. Fel disk var det i alla fall, men kvinnan hänvisade mig till rätt disk. Där satt en ängel i form av Joakim Lundén. Han hjälpte två damer som inte pratade svenska när galningen från landet trängde sig före och frustade fram att hon hade missat sin buss. Lugnt och sakligt hjälpte Joakim mig. Han fick tag på chauffören och bestämde en plats där jag skulle möta upp honom på Arlanda. Sedan fixade han en biljett med flygbussarna åt mig. Tjugo minuter över ett var jag äntligen på väg. Jag i en buss och mitt bagage i en annan. Framme på Arlanda gick jag dit vi bestämt, men där stod ingen buss. Eller rättare sagt, där stod flera bussar men inte MIN buss. Då ringde jag till Joakim som snällt givit mig sitt nummer och med honom på tråden så såg jag bussen uppenbara sig borta i en kurva. Tänk att man kan bli så glad över att se en buss. Den stackars busschauffören som bara gjort sitt jobb hade fått ta ett extra varv medan han väntade in mig. Jag bad tusen gånger om ursäkt och tackade honom ännu mer.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – Det vill gärna bli bra!

…och visst är det kul med lite spänning i tillvaron!

Annonser

12 thoughts on “Living on the edge

  1. minnaulin

    Men hallå! ”Skrivarresa på Azorerna” – en del har det allt väldigt bra 🙂 Glöm inte att rapportera till oss stackare som får hålla till godo med hemmaplan …

    Svara
  2. Anna Keiler

    Åh herregud vilken stress! Får ont i magen bara jag tänker på det. Men det blev ju bra och där har du en bra film/bokscen kanske?! Allt har en mening…. Kram o trevlig resa.

    Svara
  3. Katarina

    åh gud, vilken nervpärs!!! Sånt kan få en att dö litegrann, och man ser hela semestern flaxa förbi en och ut mot öppna havet. Tur att det gick bra och att du hade förmånen att råka på rätt personer.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s