Ett litet besked

När jag kom till Nässjö mitt i natten för snart två veckor sedan, så var det inte bara Mikael som väntade på mig… det gjorde även svaret från kirurgen.

Sedan säkert tio år tillbaka har jag haft en leverfläck på min arm som har vuxit och inte riktigt sett ut som leverfläckar ska göra. Jag har vid ett par tillfällen tidigare sökt för den och läkarna här på vårdcentralen har tittat på den och alla gett mig samma svar: ”Det är ingen fara. Inget att vara orolig för.” Det har känts lugnade och bra. Jag är inte typen som går runt och oroar mig, så jag har snällt lyssnat.

IMG_0202

Men för ett par månader sedan så började det vätskas inunder leverfläcken. Det blev som en finne ungefär, och när den sedan sprack så började det blöda ur den. Nu började varningssignalerna ringa i mitt huvud. Om leverfläckar ändrar karaktär så ska man kontakta sjukvården. Sagt och gjort. Jag ringde och bad om att få en remiss till hudmottagningen den här gången (för det har jag inte fått tidigare) Det trodde kvinnan i telefonen att det inte skulle behövas. Om det växte hår på den, vilket jag talade om att det gjorde (som på övriga armen) så var det ingen som helst fara. Jag fick i alla fall en tid för att träffa en läkare.

Läkaren jag träffade denna torsdag kunde inte heller se att något skulle vara konstigt med min leverfläck och trodde inte att jag behövde någon remiss till hud. Han tog ändå kort på den, och på en till som jag hade på ryggen och skickade till hudkliniken. Men sa som alla läkare sagt tidigare: ”Det är inget att oroa sig för.” Måndagen veckan därpå hade jag en remiss i min brevlåda och en tid inbokad torsdagen samma vecka.

På hudmottagningen fick jag träffa en fantastisk läkare som gick igenom huden på hela min kropp ordentligt. Tala om att bli granskad under lupp. Hon trodde inte heller att jag behövde oroa mig, men hon kunde inte lova att min leverfläck på armen var ofarlig och tyckte absolut att vi skulle ta bort den. När jag ändå skulle opereras så tyckte hon att vi kunde ta bort den på ryggen också, för den hade börjat ”spreta”, vilket läkarna som kollade upp den förra gången sa att den inte gjorde.

Jag fick en remiss till kirurgen och en och en halv vecka senare låg jag på operationsbordet. Det kändes skönt att få bort dem, och jag tänkte att om jag har ett fult ärr eller en ful leverfläck spelar faktiskt inte så stor roll.

Visst ser det nästan ut som det står ANN på ryggen?

Visst ser det nästan ut som det står ANN på ryggen?

Sedan kom den stora väntan. Jag tog faktiskt avbeställningsskydd på restresan jag beställde, trots att jag bokade den en vecka innan jag for. För jag visste inte hur jag skulle reagera om svaret inte var bra. Enligt läkaren skulle det ta ca 1 1/2 vecka innan svaret kom, så efter 2 1/2 vecka började jag ringa för att se om jag fått något svar.

Jag skulle aldrig få för mig att googla sjukdomar, för jag tycker att det beteendet är en sjukdom i sig. Däremot så ville jag gärna prata med kompetent personal för att kunna få svar på mina frågor. Det är inte så lätt som man kan tro. Vissa människor är helt enkelt på fel plats. Hur kan man som sköterska ha svårt att förstå att jag som patient vill veta om jag har cancer eller inte, och om jag nu har det, vad händer med mig då? Jag fick i alla fall inget svar innan jag åkte till Azorerna, och tänkte faktiskt inte speciellt mycket på det när jag väl var där.

I bilen hem från Nässjö öppnade jag brevet. (Det hade nu gått sex veckor sedan operationen). Där stod det utan omsvep att båda leverfläckarna visade grava cellförändringar och att den på armen hade övergått till ytligt malignt melanom på ett ställe. Jag kan alltså numera ställa mig i skaran där en av tre står, de som har eller har haft cancer. I mitt fall hudcancer som jag tack och lov fick bort i god tid, men ändå.

Jag kan inte låta bli att förundras över att man inte som läkare på vårdcentralen ALLTID tar det säkra före det osäkra. Hur vågar man säga att en leverfläck är ofarlig när man inte är expert på det? Och hur man kan säga det på telefon utan att ens ha sett leverfläcken förstår jag ännu mindre. Är det så många hypokondriker som ringer dagarna i ända, så att den som har en verklig sjukdom inte blir tagen på allvar?

Jag ska tillägga att en av sköterskorna jag pratade med på vårdcentralen i telefonen, och en av dem jag pratade med på kirurgen var trevliga och tillmötesgående. Framför allt tog de mina frågor på allvar.

Överlag känner jag ändå en stor tacksamhet. Allt gick bra och jag har inte gått och oroat mig för något tidigare. Nu när jag väl vet att det var cancer, så är den redan bortopererad. Nu finns det absolut inget att oroa sig för. Ett fult ärr på armen ger mitt annars ganska snälla utseende lite mer attityd, det är bara att tacka och ta emot.

IMG_0206

Annonser

20 thoughts on “Ett litet besked

  1. Kati

    :-O GUD! Vilken tur att du stod på dig och inte godtog deras försäkringar om att allt var bra. Oftast är det nog bäst att lyssna till sin gut feeling. Och skönt att du verkar så lugn och sansad med det trots allt. Ibland blir man nästan mörkrädd när man hör hur nonchalant viss vårdpersonal är. Många kramar till dig!/Katarina

    Svara
  2. Ulrika

    Men hu!! Vilken historia och så bra att du stod på dig! Hoppas att många tar del av din historia och kollar upp suspekta fläckar… Inte lätt om man inte blir tagen på allvar vilket man undrar över i dessa tider av överdrivet solande… Sköt om dig! Kram

    Svara
  3. Lena

    Men herregud man blir ju alldeles matt alltså! Trodde de som jobbade inom sitt område oxå skulle ta saker och ting på allvar. Risken finns väl att de blir anmälda om de inte sköter sitt jobb? De handlar ju i detta fall om liv! Jag blir alldeles chockad! Krya på dig!

    Svara
    1. Habowoodfrun Inläggets författare

      Tack Lena! Jag vill gärna tro att alla har en viss form av yrkesstolthet och att vi är skapta för att alltid göra vårt bästa, men så är tydligen inte fallet.
      Men som sagt, jag mår bra 🙂 och cancern är borttagen:)
      Kram på dig!

      Svara
  4. Birgitta

    Oj Ann, man undrar… Tack och lov att du var envis – men att det ska behövas?!!! Man baxnar. Och, som sagt, skönt att det är ‘historia’ nu. Ha det gott, sköt om dig fina människa!

    Svara
  5. Susanne Ahlenius

    Envishet är en mycket bra egenskap och mitt förtroende är inte 100% på sjukvården tyvärr, mycket tyckande utan att verkligen gå till botten med patienters oro men de har väl helt enkelt inte tid. Underbart att allt gick bra. Många kramar ❤

    Svara
    1. Habowoodfrun Inläggets författare

      Det som inte dödar, härdar 😉
      Jag kan tänka mig att ni haft en hel del att göra med sjukvården också.
      Jag är så tacksam över att det ”bara” var en liten fläck, och att den är borta nu 🙂
      Kram Kram

      Svara
  6. AnnChristin Winnermyhr

    Tack och lov att du envisades med att få dig undersökt. Efter flera turer i sjukvården både för mig och min mamma så har jag fått reda på att vi inte är patienter längre, vi är diagnoser. Det är diagnoserna man får betalt för. Suck, hur har det blivit så?

    Svara
    1. Habowoodfrun Inläggets författare

      Det var också ett sätt att se det på.
      Jag tror ändå att vi får inte gräva ner oss i det här utan vara glada för att det faktiskt (i alla fall för mig) oftast går bra 🙂
      Kram på dig!

      Svara
  7. Ping: Varför göra det enkelt … | Habowoodfruar

  8. Ping: Bara en liten hund | Habowoodfruar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s