Månadsarkiv: december 2013

Gott Nytt År!

Det är inte svårt att sammanfatta 2013. Det var ett bra år helt enkelt. Många nya trevliga vänner, men också många goa stunder med de gamla välbeprövade vännerna.

Vi inledde vårt 2013 i Thailand och avslutar det här i Habowood.

DSC_0227

Foto: Tilda Larsson

Jag kan inte minnas att jag hade något annat nyårslöfte inför 2013 än att njuta. Det har jag hållit ganska bra måste jag säga. Lite väl bra i vissa avseenden… Därför blir mitt nyårslöfte 2014 att avstå helt från allt som innehåller socker. Någon som vill hänga på?

IMG_1102

Därför har jag en sista frossa just nu, as we speak. Så, bye bye godis, kakor, glass, dricka, och allt annat som jag egentligen inte behöver. Jag välkomnar istället ananas, avocado, mango, jordgubbar och andra små trevliga saker till mitt liv.

Jag önskar att jag kunde lova att träna minst tre ggr/vecka, och att skriva minst 2500 ord i veckan. Det är i alla fall en förhoppning jag har. Jag menar, hur svårt kan det va? Vad har du för förväntningar på det nya året?

Gold Fireworks image
Happy New Year Pictures

Annonser

Vad är väl en bal på slottet

Det här inlägget skulle egentligen handla om hur trevlig jag hade det på det Öhrlundska palatset igår kväll. För i min kalender hade jag sedan länge bokat in en tripp till Stockholm igen. Mikael hade bokat in oss på Scandic Infracity, igen. Till Sixten hade vi fixat barnvakt och tjejerna hade tackat ja till att följa med. Jag hade sett till att bli klar med alla julklappsinköp och vi hade klätt granen, för i helgen skulle vi inte vara hemma.

För bara ett år sedan hade jag inte ens kunnat föreställa mig att jag och min familj skulle bli bjudna på Glöggparty hos min favoritförfattare och hans trevliga familj. Fanns inte på kartan. Men livet är fyllt av trevliga överraskningar, och när en inbjudan trillade in, var jag inte sen att tacka ja.

Idag sitter jag här med en rejäl baksmälla, men inte av den önskvärda sorten. Jag har en migränbaksmälla. (Läs alla fula ord ni kan)

Igår morse vaknade jag klockan 6.00 och kände hur den hemska värken smög sig på mig. Bra, tänkte den positiva sidan av Ann, då hinner jag häva värken, klockan är inte så mycket än. Så jag pallrade mig upp och tog den starkare av mina migräntabletter och somnade om. Vaknade igen vid 9-tiden och värken fanns fortfarande kvar. Jag bad Mikael ge mig en ny tablett och lite vatten. Vanligtvis brukar jag kunna häva ett anfall på en halvtimma, men givetvis inte idag. Värken bara stegrade och jag började inse att det inte skulle bli någon resa för min del. Så istället för att göra mig festfin låg jag instängd i ett mörkt, tyst rum och slogs med mina värsta demoner. Vid ett-tiden hörde jag att de andra åt lunch. Jag gick upp och åt lite med dem innan jag, fortfarande med ett dunkande huvud lade mig i mitt mörka rum igen. Nästa gång jag vaknade visade klockan 17.00!!! Nu började jag känna mig som människa igen. Jag tror aldrig att jag har haft en migränanfall som varat så länge tidigare.

Jag vet att detta är ett riktigt ”tyck-synd-om-mig”-inlägg. Sorry! Tro mig, jag hade så mycket hellre minglat med massa trevliga människor än bara legat hemma i min säng. Jag vill som motpol till detta avsluta med de positiva sakerna:

Det finns saker som är så mycket värre än migrän, även om man har svårt att inse det när man är drabbad.

Det kunde varit vi som ordnade festen, och då hade det genast blivit lite jobbigare.

Jag är glad och tacksam för att vi blev bjudna. Tack Dag och Carina!

Varningstext tack!

… och viss censur kanske. Här pratar man om hur viktigt det är sätta varningstext och åldersgränser på våldsspel och filmer. Visst det är inget fel med det. Men, har någon tänkt på att det kanske finns fler områden som borde förses med både varningstext och åldersgräns? En övre sådan och enbart för män. Jag tänker på underhållningsprogrammet ”Så ska det låta”. Har producenten för programmet överhuvudtaget förstått konsekvenserna av att släppa en man lös på dansgolvet sådär? Förstår de inte hur jobbigt en del kvinnor kan få det när deras män vill vara som Per Andersson???

Nu gäller det här INTE ALLS mig, utan en kompis som jag har. Hon har en man som vid varje tillfälle han får, utser sig själv till kung på dansgolvet och utför alla danssteg han kan. Tja.. även dem han inte kan … Jag vill påstå att män som Per Andersson genom sin oanständiga stil, triggar män som har ett begär att exponera sig på dansgolvet, och får dem att vilja testa nya saker som de inte behärskar. Min vän bävar för nästa fest som hon ska gå på med sin man och alla dem efter den … om de nu blir bjudna på fler fester. För det finns en risk att hennes man, genom sin nya inspirationskälla PER ANDERSSON, aldrig någonsin blir bjuden på minsta lilla fika i framtiden. Trots att jag, eller jag menar, min vän, alltid brukar säga ”Var och en skäms för sig”, så börjar hon bli orolig nu.

Till råga på allt så lägger de ut länken på svtplay.se http://www.svtplay.se/video/1672900/del-1 så att män med det här behovet helt hämningslöst kan se programmet om och om igen.

Förvandlingen

Kan inte låta bli att känna en tacksamhet över att det finns smink. Likaså linser, locktänger, hårspray och allt annat som kan hjälpa en medelålders kvinna att plocka fram sitt bättre jag. Idag när vi ändå skulle på dop tog jag tillfället i akt och tog kort till mitt författarporträtt. Sixten tyckte att det var fusk, för så ser jag ju inte ut egentligen. Vad säger ni? Skulle jag kanske skickat iväg mitt före-kort till förläggaren på Ordberoende Förlag?

IMG_0900

Den här synen är var jag möts av varje morgon!

DSC_0903

Foto Mikael Hugosson

Med november i backspegeln

Det svischade bara till, så var november slut. Det var månaden då jag skulle skriva en roman på 50 000 ord!!! Det var också månaden jag skulle avstå från allt som innehöll socker (det har jag inte berättat här, men haft en pakt med mina träningskompisar). Hur gick det då???

Det beror på hur man ser det. Så klart!  Jag skulle kunna säga att jag failade totalt. Jag skrev inte 50 000 ord och jag åt faktiskt lite godis, oops!

Jag skrev 23 699 ord, vilket är bra mycket mer än jag skrivit på en månad tidigare. Allt gick bra fram till Filippa fick sitt krampanfall, då var det svårt att samla tankarna oavsett om jag hade tiden eller inte. Livet kom liksom emellan, fast det var inte bara tråkigheter. Det var mycket positivt som också gjorde att jag inte koncentrerade mig på skrivandet fullt ut den här månaden. Allt som hänt har i alla fall sporrat mig i en positiv riktning och jag fortsätter att skriva för det är riktigt kul!

Sötsakerna då? Jo, när min kompis Ulrika berättade att hon inte skulle äta sötsaker under november var jag inte sen att hänga på. Jag behövde verkligen ett uppehåll från giftet som greppat tag om mig. Det var den 3e november som jag började och under månaden gjorde jag tre undantag. Det betyder 25 dagar utan socker!!!

Good enough, får bli mitt nya ledord!

IMG_0846

Jag fortsätter att jobba på min narcissistiska sida och bjuder på en selfie från min söndagspromenad. 15km i strålande sol! För säkerhets skull tillägger jag att det var längesedan sist. För att inte tala om mina gymbesök, det kortet börjar bli dyrt nu. Kanske är dags att ändra på det.