Månadsarkiv: februari 2014

Välkommen på releaseparty

Det är mycket nu, och mina problem är ingenting annat än angenäma I-landsproblem. Ett hett datum framöver är den 17e maj. Det verkar som hela Norge kommer att fira att vår bok ”#Älskanoveller-26 nyanser av Sverige” har release just då. Det tycker jag är fint av dem. Om du vill vara med och fira så är du varmt välkommen till Studio Nollåtta Mjuklyx. Du anmäler dig bara på länker HÄR. Jag kommer att finnas på plats där tillsammans med de flesta av de andra författarna till boken, och det ska bli så himla roligt. Fortfarande så tycker jag att det känns lite overkligt, som om det inte är på riktigt, men jag vänjer mig nog.

Älskanoveller : 26 nyanser av Sverige (häftad)

Jag önskar så klart att jag kunde haft med mig hela min familj när jag äntligen får vara en del av ett litterärt verk. Det är i det närmaste omöjligt i vår familj, för alla har fullt upp i sina kalendrar. Sixten ska vara i Vimmerby, för han har repetioner hela den dagen. Fanny, som har skrivit låten till Jönköpings Pridefestival, kommer att uppträda först den 15e maj då festivalen invigs, men även den 17e vid paradens avslutning. Förhoppningsvis kan jag komma hem på torsdagen så jag får se ett av hennes uppträdanden i alla fall.

Fanny när hon spelade på Bluebird Café i Nashville i somras

Vad gör du den 17e maj? Vill du komma på mitt releaseparty så blir jag jätteglad. Du är varmt välkommen. Vill du hellre se Fanny i Rådhusparken i Jönköping är det helt okej. Skulle du frivilligt anmäla dig att vara barnvakt åt Sixten i Vimmerby får du gärna höra av dig! Själv hoppas jag att det går att klona sig innan dess.

Våran Lillebror

Jag hade mentalt förberett mig på att förvalta ett nej i Astrid Lindgrens anda. Det hade jag gjort med den äran. Fast det är klart att det är sååå mycket roligare att förvalta ett JA!!!

För två veckor sedan åkte vi till Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld. Vi åkte i god tid så vi hann med ett besök hos Karl-Inge Lindorson först. Goa Karl-Inge vars största intresse är alla talanger som finns runt om i Sverige. Här fikade vi och plöjde igenom album som innehöll bilder på Laila Bagge, Jonathan Fagerlund, Anna-Mia Fast, Amy Diamond, syskonen Hollström blandat med mina barn och många, många fler. Det var så roligt att se.

IMG_1254

Sedan bar det av till sagovärlden. Det var många förväntansfulla barn (och föräldrar) som hade samlats på ”Majkens mat”. Vi hälsades välkomna av Mattis, eller hette han Mats? Han såg ut som Ronjas pappa i alla fall. Efter en snabb genomgång för alla så fick barnen gå iväg och vi andra fick sitta kvar och vänta …

Sixten hade förberett en sång, ”Vem är inte rädd ibland” som Lillebror i Karlsson på taket sjunger. Det var flera som hade suttit och lyssnat på honom och en av männen hade börjat gråta. Jag antar att det var positivt i det här fallet. För övrigt hade de lekt och fikat. Sixten hade haft riktigt, riktigt kul. En timma efter det att audition tagit slut fick man ringa till en telefonsvarare och där fick man veta vilka som blivit uttagna till rollsättningen. För ett par orutinerade föräldrar som jag och Mikael betydde ”rollsättning” att man fått rollen, så när Sixtens namn lästes upp jublade vi högt i bilen och gratulerade Sixten till rollen. Sixten själv däremot var lite försiktig och tyckte vi skulle avvakta med att ta ut något i förskott.

IMG_1256 - version 2

På söndagen kändes inte vägen alls lika lång som dagen innan. Sixten fick åter igen gå iväg med några som jobbade på ALV och ca 15 andra barn som blivit kallade till dag två. Det hade varit ytterligare 15 barn tidigare på dagen och under lördagskvällen hade 22 av de 24 som jobbade förra året varit på audition. Sixten hade rätt, ”rollsättning” betydde inte riktigt att rollen var hans utan att han var en av dem som nu var aktuella. Fast jag tycker inte att det gör så mycket om man råkat glädja sig åt något i onödan. Nu blev det mer lek och de fick läsa manus och agera utifrån det. Sixten som tyckt att lördagen varit helt suverän tyckte att söndagen var ännu roligare. Hur än den här audition skulle sluta, så hade Sixten en fantastiskt positiv upplevelse av den.

Nu återstod bara väntan …

Sittandes på Gekås Sportsbar, jag med en latte och Sixten med en varm choklad och dagens andra choclatechip cockie så hände det. Ett mail damp ner, som strax följdes av ett telefonsamtal. Hur många av er har suttit och gråtit av lycka på sportbaren i Ullared? Jag bara undrar.

Välkommen att

Nu återstår bara det praktiska. Bland annat att fixa ett boende från det att repetitionerna sätter igång i början på maj, fram till att säsongen tar slut sista augusti. Men det är ju en världslig sak!

Det finns olika grader i helvetet

I höstas blev jag påmind om en incident som hände när jag var fjorton år. Jag gick i åttan och var nog utåt sett en självsäker tjej med många kompisar omkring mig. Såg ut precis som alla andra med permanentat hår och pastellfärgade kläder. En av alla mina vänner hette Christin och hon var enligt mig en riktigt cool tjej som jag gärna hängde med. Ja, jag tänkte i de termerna på den tiden. Jag blev överlycklig när jag blev medbjuden på en skoldans i den skolan där Christin och hennes coola kompisar gick och tackade givetvis ja. Att gå på disco var något av det bästa jag visste och jag tyckte om att träffa nya människor. På den här skoldansen minns jag att Christin hade tagit med en ny kompis. En tjej som enligt mig inte såg ut som de andra i Christins gäng. Den här tjejen hade inte alls de senaste kläderna, eller den senaste frisyren. Hon flackade med blicken när man försökte prata med henne och passade inte alls in i den bilden av vad jag hade av Christin och hennes vänner. Tjejen hette till råga på allt Astrid, vem hette det i början på 80-talet? Ingen, om man inte var tant. Jag, som förmodligen verkade självsäker på ytan, hade vid den här åldern en otroligt dålig självkänsla. Just dålig självkänsla gör att vi ibland beter oss illa, allt för att dölja hur små vi egentlig känner oss. På ett typiskt tonårsaktigt vis, sa jag, när jag blev själv med Christin något i stil med: ”Måste hon vara med oss?” eller ”Varför är du med henne?” Då spände Christin blicken i mig:

”Hon har det faktiskt jävligt jobbigt hemma ska du veta. Hon är med oss och passar inte det dig så kan du gå härifrån.”

Visst var det modigt sagt av en tjej som bara var fjorton. Hon hade så lätt kunnat haka på mig och hålla med. Själv blev jag tyst och tänkte för mig själv: ”Vem har det inte jobbigt hemma?”

Det var innan jag visste att det fanns olika grader i helvetet.

I höstas läste jag en artikel i Jönköpings-Posten. Den handlade om Astrid. (Ett namn som jag idag tycker är fantastiskt vackert) Astrid hade skrivit en bok, ”Den dolda pärlan”. En bok som handlar om hur hon blev utsatt för sexuella övergrepp av sin styvpappa från det att hon var fyra år!!!

Skuldkänslorna fullkomligt rann över mig. Det var den här tjejen jag försökt vara taskig mot och jag var förmodligen inte den enda. Tänk vad lite vi vet. Förmodligen hade jag inte klarat av att hantera sanningen där och då. Frågan är om man någonsin kan hantera en så obehaglig sanning? Jag ska ärligt säga att jag har väldigt svårt att förstå att det över huvudtaget förekommer. Men det gör det!

Jag ville så gärna komma i kontakt med Astrid. Ville säga Förlåt! Jag letade upp hennes profil på Facebook och började skriva ett meddelande. Mer blev det inte. Jag vågade aldrig trycka på ”Skicka”.

I slutet av förra året hade ett nätverk som heter Qoola Qvinnor, där jag är med, startat upp en egen grupp i Jönköping. Vi fick en egen Facebook-sida där vi presenterade oss för varandra. Vem hittade jag där tror ni? Jo, Astrid. Nu vågade jag kommentera på hennes inlägg och som tur var mindes hon inte mig alls från den tiden. I början av december hade vi en fika-träff med Qoola Qvinnor på Johans Café i Jönköping. Det var spännande men också lite nervöst. Vi fick alla presentera oss för varandra, tror vi var tolv stycken som fick två minuter var.

IMG_0855

Det var så härligt att se på, och lyssna till Astrid. Med en mjuk behaglig stämma och en stadig självsäker blick, berättade hon hur mycket hon älskar att hålla föredrag. Jag kände instinktivt att henne hade jag kunnat lyssna på i timmar. När vi senare minglade runt, fick vi tillfälle att prata och jag berättade allt, så som jag upplevt det. Det var så underbart att på riktigt känna ”Jag trivs i hennes sällskap.” Astrid strålade av självkänsla och trygghet, och förstod att jag känt som jag gjorde när vi var fjorton år. Hon förstod att hon var den som blev mobbad, för hon insåg nu, med facit i hand, att hon tillät sig vara ett offer. Ett offer för allt. Det var först när det kom in personer i hennes liv som sa: ”Ryck upp dig. Det är inte mer synd om dig än om någon annan”, som hon kunde göra något konstruktivt av sitt liv. Jag är benägen att hålla med. Hur illa det än är så hjälper det inte med självömkan. Det är först när vi slutar vara offer som vi kan bygga upp en tillvaro att trivas i. Det gäller alla!

Jag har läst ”Den dolda pärlan” och fasas över det hon fick utstå. Men jag glädjs för att hon har försonats med vad som hänt henne och förlåtit alla inblandade, inte för deras skull, utan för hennes egen.

Den dolda pärlan

Astrid är idag ute och håller inspirerande föreläsningar och hennes bok har blivit en pjäs.

Jag är tacksam över att fått lära känna Astrid igen. Glad över att det finns en andra chans.

Har jag nämnt att mitt motto är ”Det vill gärna bli bra”.