Det finns olika grader i helvetet

I höstas blev jag påmind om en incident som hände när jag var fjorton år. Jag gick i åttan och var nog utåt sett en självsäker tjej med många kompisar omkring mig. Såg ut precis som alla andra med permanentat hår och pastellfärgade kläder. En av alla mina vänner hette Christin och hon var enligt mig en riktigt cool tjej som jag gärna hängde med. Ja, jag tänkte i de termerna på den tiden. Jag blev överlycklig när jag blev medbjuden på en skoldans i den skolan där Christin och hennes coola kompisar gick och tackade givetvis ja. Att gå på disco var något av det bästa jag visste och jag tyckte om att träffa nya människor. På den här skoldansen minns jag att Christin hade tagit med en ny kompis. En tjej som enligt mig inte såg ut som de andra i Christins gäng. Den här tjejen hade inte alls de senaste kläderna, eller den senaste frisyren. Hon flackade med blicken när man försökte prata med henne och passade inte alls in i den bilden av vad jag hade av Christin och hennes vänner. Tjejen hette till råga på allt Astrid, vem hette det i början på 80-talet? Ingen, om man inte var tant. Jag, som förmodligen verkade självsäker på ytan, hade vid den här åldern en otroligt dålig självkänsla. Just dålig självkänsla gör att vi ibland beter oss illa, allt för att dölja hur små vi egentlig känner oss. På ett typiskt tonårsaktigt vis, sa jag, när jag blev själv med Christin något i stil med: ”Måste hon vara med oss?” eller ”Varför är du med henne?” Då spände Christin blicken i mig:

”Hon har det faktiskt jävligt jobbigt hemma ska du veta. Hon är med oss och passar inte det dig så kan du gå härifrån.”

Visst var det modigt sagt av en tjej som bara var fjorton. Hon hade så lätt kunnat haka på mig och hålla med. Själv blev jag tyst och tänkte för mig själv: ”Vem har det inte jobbigt hemma?”

Det var innan jag visste att det fanns olika grader i helvetet.

I höstas läste jag en artikel i Jönköpings-Posten. Den handlade om Astrid. (Ett namn som jag idag tycker är fantastiskt vackert) Astrid hade skrivit en bok, ”Den dolda pärlan”. En bok som handlar om hur hon blev utsatt för sexuella övergrepp av sin styvpappa från det att hon var fyra år!!!

Skuldkänslorna fullkomligt rann över mig. Det var den här tjejen jag försökt vara taskig mot och jag var förmodligen inte den enda. Tänk vad lite vi vet. Förmodligen hade jag inte klarat av att hantera sanningen där och då. Frågan är om man någonsin kan hantera en så obehaglig sanning? Jag ska ärligt säga att jag har väldigt svårt att förstå att det över huvudtaget förekommer. Men det gör det!

Jag ville så gärna komma i kontakt med Astrid. Ville säga Förlåt! Jag letade upp hennes profil på Facebook och började skriva ett meddelande. Mer blev det inte. Jag vågade aldrig trycka på ”Skicka”.

I slutet av förra året hade ett nätverk som heter Qoola Qvinnor, där jag är med, startat upp en egen grupp i Jönköping. Vi fick en egen Facebook-sida där vi presenterade oss för varandra. Vem hittade jag där tror ni? Jo, Astrid. Nu vågade jag kommentera på hennes inlägg och som tur var mindes hon inte mig alls från den tiden. I början av december hade vi en fika-träff med Qoola Qvinnor på Johans Café i Jönköping. Det var spännande men också lite nervöst. Vi fick alla presentera oss för varandra, tror vi var tolv stycken som fick två minuter var.

IMG_0855

Det var så härligt att se på, och lyssna till Astrid. Med en mjuk behaglig stämma och en stadig självsäker blick, berättade hon hur mycket hon älskar att hålla föredrag. Jag kände instinktivt att henne hade jag kunnat lyssna på i timmar. När vi senare minglade runt, fick vi tillfälle att prata och jag berättade allt, så som jag upplevt det. Det var så underbart att på riktigt känna ”Jag trivs i hennes sällskap.” Astrid strålade av självkänsla och trygghet, och förstod att jag känt som jag gjorde när vi var fjorton år. Hon förstod att hon var den som blev mobbad, för hon insåg nu, med facit i hand, att hon tillät sig vara ett offer. Ett offer för allt. Det var först när det kom in personer i hennes liv som sa: ”Ryck upp dig. Det är inte mer synd om dig än om någon annan”, som hon kunde göra något konstruktivt av sitt liv. Jag är benägen att hålla med. Hur illa det än är så hjälper det inte med självömkan. Det är först när vi slutar vara offer som vi kan bygga upp en tillvaro att trivas i. Det gäller alla!

Jag har läst ”Den dolda pärlan” och fasas över det hon fick utstå. Men jag glädjs för att hon har försonats med vad som hänt henne och förlåtit alla inblandade, inte för deras skull, utan för hennes egen.

Den dolda pärlan

Astrid är idag ute och håller inspirerande föreläsningar och hennes bok har blivit en pjäs.

Jag är tacksam över att fått lära känna Astrid igen. Glad över att det finns en andra chans.

Har jag nämnt att mitt motto är ”Det vill gärna bli bra”.

Annonser

6 thoughts on “Det finns olika grader i helvetet

  1. Charlie Cramer

    Vilken berättelse! Fantastisk!
    Väldigt svårt det där med att inte fastna i offerömkan. Jag kan fastna helt vissa dagar.

    Qoola quinnor var jag inne på i veckan. Funderade på att bli medlem men visste inte riktigt vad det var för något.

    Svara
  2. pihlan

    Få säga ”förlåt” och få respons. Bland det största vi kan få´ i detta livet. Från den mörkare delen av minnesbanken har vi alla något att hämta. puh.. Varmt Grattis till detta möte.! Jag är ju Qool Qvinna från Ståckhålm (tidigare Tranås…) så hoppas vi möts i Turesdottervimlet!! Kram från ewa Pihl

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s