Månadsarkiv: april 2014

Att våga misslyckas

Det är lätt att tro att vissa får sina framgångar serverat på silverfat. Hur många är det inte som avundas Zlatans trixande på fotbollsplanen eller Camilla Läckberg, vars böcker i stort sett säljer sig själva. Listan på människor som lyckats kan göras hur lång som helst.

Runt omkring mig har jag människor som också lyckas med sina målsättningar. Min kompis Annika ska nu doktorera, efter sju års forskning. Sju år! Wow säger jag. Själv hade jag nog tröttnat efter ett halvår. Min kompis Maria har gått från att vara en överviktig, sjukskriven förskollärare, till att vara en femtio kilo lättare förskolechef. Hur häftigt är inte det?

Jag tror att en av nycklarna till att lyckas är att våga misslyckas. Vad det gäller mina vänner som jag följt på nära håll, så vet jag att det inte har varit någon enkel eller rak sträcka till det slutliga målet. Det tror jag inte att det är för någon. Vi får helt enkelt testa oss fram. Våga göra fel och lära oss av det. Det är faktiskt misstagen som ger oss erfarenhet.

Själv har jag testat massa saker med mer eller mindre framgång.

Alla som kände mig i tonåren vet att mina kunskaper inom make up började med väldigt färgglada försök på mig själv. Jag gav den bruna kanten mellan haka och hals ett ansikte och jag tror att indianpuderförsäljaren gick i konkurs när jag slutade handla det. Inget jag är stolt över idag, men jag lärde mig så mycket om smink att jag idag kan ta betalt för att göra det på andra.

Jag har utbildat mig till kostrådgivare hos Pauluns. Något jag då tänkte att jag skulle jobba vidare med, men som totalt misslyckades. Kunskapen har varit bra för egen del, eller kanske inte ens det. Jag kan inte se det som något lyckat kapitel.

För ett antal år sedan fick jag för mig att jag skulle börja sälja matvarukassar med recept i stil med Familyfood, långt innan Familyfood hyrde in sig i mina lokaler. Men nej, jag tänkte inte konkurrera med dem. Min plan var att sälja dem i USA. Jag kom faktiskt ganska långt med den planen. Var i kontakt med exportrådet och eventuella samarbetspartner i USA innan jag insåg att det blev mer jobb än vad jag var beredd att lägga ner. Det här är nog ett av de roligaste misstag jag någonsin gjort. Att bara tillåta sig att planera ett företag i ett annat land är spännande. Att jag sedan genom exportrådet blev inbjuden till tillställningar där även Kungen, Björn Ulvaeus, Per Holknekt och Lisa Nilsson för att nämna några, deltog, gjorde inte saken sämre. Jag lärde mig otroligt mycket och vem vet, en dag kanske jag kommer att ha nytta av den kunskapen.

Som frisör har jag testat på mycket. Jag har stylat modeller till Svensk Damtidnings visning, assisterat och gjort make up vid Matrixvisningar, haft egna visningar mm. Men en sak jag inte lyckades med var att få styla artisterna i melodifestivalen. Det var när en av deltävlingarna var i Jönköping som jag ringde upp Stefan Bomberg som jag varit elev hos. Han var ansvarig för artisterna och tyckte först att det var en bra idé. Nästa gång vi pratades vid sa han att salongen var tvungen att vara medlem i Intercoiffure,  en internationell organisation för frisörer. Alltså kollade jag upp vad som krävdes för att bli medlem. Det visade sig vara en ganska dyr historia och jag tyckte inte att det var relevant för mig. Tyvärr misslyckades jag alltså med att få vara en del av melodifestivalyran, men som sagt, frågar man inte kan man inte heller lyckas. Och ärligt talat, hur farligt är det att få ett nej, egentligen?

Jag berättar mycket här i bloggen om mitt skrivande. Även om jag den senaste tiden inte haft vare sig tid eller ork att skriva så mycket är jag ändå glad att jag vågade ta steget. Vad många kanske inte vet, så tog det mig cirka ett år från det att jag bestämt mig för att gå en kurs till att jag faktiskt packade min väska och for till London och Ann Ljungbergs skrivarkurs.

Det har visat sig att varken kör- eller solosång varit min grej. När jag flyttade till Habo frågade en av mina grannar om jag vill gå med i en Gospelkör. OM jag ville. Det lät jättekul, så med stort självförtroende gick jag dit vid nästa övning. ”Hej, vad kul med en ny i kören. Är du alt eller sopran?” frågade en tjej utanför ingången. Redan här föll mitt självförtroende. Jag hade aldrig hört talas om vare sig alt eller sopran och insåg ganska snart att jag inte hade den blekaste aning om var i kören jag skulle stå. När jag stod bland sopranerna kändes det helt fel, och när jag ställde mig hos altarna så höll de båda som stod bredvid mig för öronen. Behöver jag säga att jag aldrig gick dit igen? Några år senare fick jag för mig att ta sånglektioner. Det var faktiskt riktigt kul. I alla fall tills det var dags att sjunga solo inför publik. ”Du håller verkligen en lägsta nivå för att jag ska släppa upp dig på scenen”, sa min sångpedagog lektionen innan det var dags. Tro mig, att sjunga ”Last Christmas” inför en fullsatt kyrka är inte bland det roligaste jag gjort. Mina ben skakade så jag tror att seismologerna hade fullt upp den kvällen. Innan jag hann ge upp mina sångplaner hade dock båda mina döttrar börjat ta lektioner. Man kan säga att det gick lite bättre för dem.

Det här är bara ett litet urval av allt jag misslyckats med. Mycket har jag säkert glömt eller förträngt. Jag tänker fortsätta att vara nyfiken och pröva mig fram, ibland kommer jag att lyckas, ibland inte.

Förhoppningsvis har jag kanske inspirerat någon till att våga testa. Våga göra misstag. För om vi vågar göra misstag, kan vi också tillåta oss att lyckas.

 

Backstagearbetare

Hjälp! Tiden rinner iväg och jag hinner knappt inte blogga! Fast tänk vad skönt om det bara vore det jag missade. Ungefär en månad försent fick jag in sommartiderna till fritids, efter att personalen påpekat det lite fint. Förmodligen är det inte det enda jag missat, men precis som en senil har jag glömt det i så fall.  Just nu händer det massa nya saker i mitt liv och det känns som om jorden snurrar lite fortare än vanligt. Det är en härlig joy-ride och jag tänker njuta av färden. Om jag nu kommer ihåg det.

Långfredagen spenderade jag på Jönköpings vackra teater. När frågan om att hjälpa Grease-ensemblen kastades ut på facebook var jag inte sen med att tacka ja. Tänk att handla hamburgare på McDonalds, fylla på vatten i hinkar och placera ut dessa så att artisterna kunde få sina blommor, koka spaghetti, hälsa publiken välkommen i foajén och dela ut programblad kunde vara så kul. Nästan så jag skulle kunna tänka mig att göra det på heltid. Fast det kanske inte var uppgifterna i sig som gjorde att det kändes så fantastiskt. Bara att få befinna sig på Jönköpings teater får mig att känna mig lycklig. Att sedan få umgås med, och serva sådana underbara talanger kan inte bli annat än kul. Jag kan förstås inte ta åt mig hela äran själv, Sixten hjälpte mig. Han placerade reklamblad i programbladet och hängde backstage med killarna i deras loge.

Grease_Collage

Vi såg föreställningen kvällen innan. Då hade vi bjudit med Mikaels föräldrar som fick biljetter av oss i julklapp. Jag vet att jag är partisk, men även om inte mina döttrar hade varit en del av detta, så hade jag ändå tyckt att det var helt suveränt. Jag har sett två olika föreställningar av Grease i Stockholm. Båda med Pernilla Wahlgren i huvudrollen och jag tycker att Jönköpingsgänget gjorde den minst lika bra.

DSC_2178När jag hjälpte till var det föreställning både kl 15 och kl 19. På den första föreställningen fick jag och Sixten sätta oss på läktaren och se hela föreställningen en gång till. Tala om lycka. Sedan blev Sixten hemskjutsad och jag jobbade på en föreställning till. I stället för att se showen en tredje gång städade jag upp i köket och var stand in för diskmaskinen som vägrade att fungera. Jag hann nog diska upp lite mer än hälften i den välfyllda diskmaskinen innan en anställd på teatern dök upp Han hade den rätta knycken … det var så dags. Fast jag hade gärna diskat igen mot att fått se föreställningen en gång till.

DSC_0145

Jag vill ge alla en stor eloge som jobbat med det här och en stjärna i kanten till Eva Edevik som regisserat och Sanna Holmgren Jonsson som gjort koreografi och kostym till den fantastiska uppsättningen.

Om natten är samma himmel mörk

När jag började gå skrivarkurser för två år sedan tänkte jag kanske att några av mina nya vänner kommer att ge ut böcker. Konstigt vore det annars. Nu känner jag flera författare som lyckats med bedriften att både skriva och sedan få sina böcker utgivna och det är riktigt kul. När jag numera läser böcker skrivna av personer jag känner så ger det mig ytterligare en dimension av storyn. Jag blir både fascinerad, stolt och tycker mig höra personens röst när jag läser.

Det som skiljer sig lite med den senaste boken jag har läst ”Om natten är samma himmel mörk” av Maria Bom Casselbrant är att jag kände Maria långt innan jag kom på tanken att skriva. Jag tror att hennes inspirerande sätt fick mig att redan då, i början på 2000-talet fundera på om inte just skrivandet var något för mig också. Ett litet frö tror jag nog att hon sådde, och det är jag glad för.

För några veckor sedan var jag bjuden på Marias releaseparty som jag tyvärr fick tacka nej till, eftersom det krockade med en teaterhelg för Sixten i Vimmerby. Men jag beställde ett signerat exemplar av henne och fick den i min brevlåda bara någon dag senare.

IMG_1509IMG_1507

Jag pausade mina andra läsprojekt och kastade mig in i Marias berättelse om Eva som är fast besluten att göra slut på sitt eget liv. Det är en delvis obehaglig bok där Eva gör en resa till Los Angeles och vidare till Golden Gate-bron i San Francisco som är den tilltänkta slutstationen för hennes liv. Genom nya möten konfronteras hon med det som hänt tidigare i hennes liv, ett liv som präglats av en uppväxt i frikyrkomiljö.

När jag läste Marias bok blev jag väldigt berörd. Jag som (trots att jag bott i Jönköpings kommun) inte växt upp i någon frikyrka utan snarare raka motsatsen, hade som barn en föreställning om att alla i kyrkan levde i ett rosa skimmer av välbehag och trygghet. Den illusionen har jag för länge sedan tagit hål på, men det var intressant att få läsa om en betraktelse från ”insidan”. Jag kan verkligen rekommendera ”Om natten är samma himmel mörk” oavsett om man är med i kyrkan eller inte.

 

Var försiktig med vad du önskar dig …

… det kan slå in!

Det var inte så länge sedan jag skrev att jag gärna ville vara med på Grease-scenen. Härom kvällen fick jag uppleva strålkastarljuset. Killarna i T-Birds med rockabillyfrisyrer stod vid den snygga amerikanska bilen när jag kom ut på scenen. Genom det skarpa ljuset kunde jag urskilja att det satt några i publiken och jag vinkade lite försiktigt innan jag fortsatt över scenen och in bakom kulisserna på andra sidan. Det här var inte alls som jag hade tänkt mig.

Tidigare på dagen hade Filippa berättat för regissören att hon har fått diagnosen epilepsi och att hon går på medicin för det. Regissören hade då informerat hela ensemblen, så att alla skulle veta var det handlade om ifall Filippa skulle få ett anfall. Den medicinen hon äter är stark och trappas upp gradvis under en tid, och än är hon inte uppe i full styrka. Medicinen gör henne väldigt trött och därför har läkaren till och med förlängt upptrappningen.

IMG_1465

Nu låg hon där på andra sidan scenen, och runt henne satt tre underbara tjejer som tog hand om henne. Den ena av tjejerna var utbildad i krishantering och hade genast tagit befälet och berättat för de andra vad de skulle göra. Hos mig infann sig genast ett lugn och jag kände mig helt trygg när jag såg Filippa. Hon kände igen mig, vilket hon inte hade gjort med de andra några minuter tidigare, och det var ett gott tecken.

Den här gången behövde vi inte uppsöka sjukvården. Men när hon fick ett anfall två veckor tidigare, i sitt klassrum så åkte hon ambulans till Ryhov där jag och Sixten mötte upp henne. Där fick vi stanna över natt, och efter det sattes medicinen in.

Jag måste ärligt säga att jag har inte brytt mig så mycket om epilepsi innan Filippa blev drabbad. Det går helt enkelt inte att vara insatt i allt. Än så länge har jag aldrig varit med när hon fått något anfall och jag hoppas att jag slipper. Däremot vill jag gärna informera om vad man kan göra om man ser någon som får ett anfall. Jag har skrivit om det tidigare, men det tål att upprepas.

  • Ta det lugnt. Försök inte att stoppa anfallet. Personen har inte ont och befinner sig inte i livsfara. Anfallet går oftast över av sig själv efter 2-3 minuter.
  • Se till att personen ligger bekvämt. Lätta på åtsittande kläder.
  • Skydda huvudet mot stötar under krampen. Lägg något mjukt under huvudet.
  • Sätt inget mellan tänderna, det kan ge tandskador. Eventuella bitskador läker.
  • Ge inte dryck, då personen inte kan svälja.
  • När krampen har upphört, lägg personen på sidan så saliv och slem kan rinna ur munnen.
  • Hjälp personen att bli orienterad till tid och rum igen efter anfallet.
  • Transport till sjukhus är bara nödvändig om personen skadat sig, om det är första anfallet, om anfallet är långvarig, mer än 5 minuter eller det är täta anfall som inte går över.
IMG_1384

En glad, men mycket trött tjej.

Jag vill passa på att tacka hela Grease-ensemblen som hjälpte till, både ni som var aktiva och ni som gick undan för att inte vara i vägen. Och tack till er som tog hand om Fanny som blev chockad över att se sin syster få ett anfall.

Vilse

Igår när jag var ute på en långpromenad fick jag för mig att testa en genväg. Jag hade redan gått cirka 15 kilometer och var lite smått trött och ville hem för svärföräldrarna skulle komma på middag. Det var ungefär tre-fyra kilometer kvar om jag skulle fortsatt på vägen, men Mikael hade vid ett annat tillfälle sagt att man kunde ta en stig genom skogen och därmed komma hem lite snabbare. Det lät spännande tänkte jag och kollade lite snabbt på google maps i telefonen. Hade jag vetat hur lång och brant backen var som jag tog mig upp för så kanske jag ändå hade valt den vägen. Men om jag från början förstått att det var fel väg och att jag skulle irra runt planlöst i en skog jag inte kände till så hade jag låtit bli.

Det är bara att konstatera att någon orienterare, det är jag inte. Jag fattar verkligen inte vad som är upp eller ner, norr eller söder. När jag tyckte att jag gick åt rätt håll så visade gpsen det motsatta. Tack och lov hamnade jag till slut på 14 kilometers spåret, och såg en skylt med 9 km. Jamen vad skönt, då är det ju bara fem kilometer kvar till Gränsenstugan. Det slutade med att jag ringde Mikael och han hämtade upp mig vid när jag kommit ut på en väg. Jag är ganska säker på att min promenad blev närmare en halvmara, vilket egentligen känns ganska bra så här i efterhand.

IMG_1464Det var inte bara blommor som fanns i väggrenen. Ett litet föremål fick genast min hjärna att gå igång. Jag har läst alldeles för många deckare helt enkelt.

Jag är en avhoppare

Min nya drog är, som många av er vet, skrivarkurser. Men jag inser att jag har blivit kräsen. Jag förstår först nu vilken tur jag har haft som tagit kurserna i rätt ordning. För hade jag kommit som nybörjare till den kursen som jag nu går på (läs, precis hoppat av) hade det inte blivit många ord skrivna av mig.

Mannen som håller i kursen är mysig och trevlig, men kursinnehållet och responsen gentemot oss kursdeltagare är inte vad jag förväntat mig. När det känns som man åter igen sitter på en högstadielektion som man är tvingad att gå på. När man vill ha tändstickor för att hjälpa ögonen att hålla sig öppna. När man laddat med både frukt och godis för att man inte ska somna. Ja, då är det något som är fel.

Jag har suttit och lyssnat tålmodigt, trots att sydamerikanska författare och poeter inte tillhör mina favoriter, precis lika lite som nordisk mytologi. Jag gav ändå kursen en chans. Efter andra lektionen med enbart upprepningar på vad som sades vid första tillfället, tyckte jag att det räckte. Hade det inte varit för att jag delat ut en text till alla vid det tillfället, en text som läraren bett mig kopiera upp för att jag skulle få respons på gången därpå, så hade jag struntat i att gå dit. Men nyfiken som jag är, ville jag förstås veta vad han hade att säga om det kapitlet ur min roman som jag blottade. Om han nu hade läst det vill säga. Han skyllde på att han haft en jobbig vecka och bla, bla, bla… Nu gillar inte jag ursäkter. Antingen gör man något – eller så gör man det inte. Men man står för sitt val! Jag betalar för att gå där. Jag går tidigare från mitt jobb för att kunna närvara. Åker tur och retur till Jönköping. Väljer bort kvalitétstid med min familj, eller skrivtid i min ensamhet. Därför väljer jag nu att hoppa av.

För två år sedan hamnade jag precis rätt. Hos rätt författarcoach, med de bästa skrivarvännerna och i en av världens coolaste städer. Jag förstod så klart inte då hur rätt allt verkligen var, men det kändes bra helt enkelt. Då var det Ann Ljungberg som stod för underhållningen och satte oss alla på roliga skrivaruppdrag. Här föddes kreativitet och här skapades texter. Läs gärna om det i min gamla blogg.

Victoria Bibliotek

Mysigare skrivarmiljö får man leta efter. Det här är biblioteket på Pub Victoria där kurserna i London hålls.

Förra året vid den här tiden så var det dags för mitt andra skrivarresa. Inte så långt denna gången. Men det gjorde inget, för stämningen i Tylösand var magisk. Dag Öhrlund satt nu vid katedern och han delade med sig av både skrivverktyg och sina egna erfarenheter. Åter igen var vi ett fantastiskt gäng som skapade magi av bokstäver och ord. Har du inte läst om det så kan du klicka dig vidare HÄR.

Numera håller de här två coacherna kursen i London tillsammans. Jag tycker att man kan kosta på sig att vara lite kräsen, bara nöja sig med det bästa. Är du intresserad av att ge ditt skrivande ett lyft så tveka inte.

Här bjuder jag på lite Dag i egen hög person: