Att våga misslyckas

Det är lätt att tro att vissa får sina framgångar serverat på silverfat. Hur många är det inte som avundas Zlatans trixande på fotbollsplanen eller Camilla Läckberg, vars böcker i stort sett säljer sig själva. Listan på människor som lyckats kan göras hur lång som helst.

Runt omkring mig har jag människor som också lyckas med sina målsättningar. Min kompis Annika ska nu doktorera, efter sju års forskning. Sju år! Wow säger jag. Själv hade jag nog tröttnat efter ett halvår. Min kompis Maria har gått från att vara en överviktig, sjukskriven förskollärare, till att vara en femtio kilo lättare förskolechef. Hur häftigt är inte det?

Jag tror att en av nycklarna till att lyckas är att våga misslyckas. Vad det gäller mina vänner som jag följt på nära håll, så vet jag att det inte har varit någon enkel eller rak sträcka till det slutliga målet. Det tror jag inte att det är för någon. Vi får helt enkelt testa oss fram. Våga göra fel och lära oss av det. Det är faktiskt misstagen som ger oss erfarenhet.

Själv har jag testat massa saker med mer eller mindre framgång.

Alla som kände mig i tonåren vet att mina kunskaper inom make up började med väldigt färgglada försök på mig själv. Jag gav den bruna kanten mellan haka och hals ett ansikte och jag tror att indianpuderförsäljaren gick i konkurs när jag slutade handla det. Inget jag är stolt över idag, men jag lärde mig så mycket om smink att jag idag kan ta betalt för att göra det på andra.

Jag har utbildat mig till kostrådgivare hos Pauluns. Något jag då tänkte att jag skulle jobba vidare med, men som totalt misslyckades. Kunskapen har varit bra för egen del, eller kanske inte ens det. Jag kan inte se det som något lyckat kapitel.

För ett antal år sedan fick jag för mig att jag skulle börja sälja matvarukassar med recept i stil med Familyfood, långt innan Familyfood hyrde in sig i mina lokaler. Men nej, jag tänkte inte konkurrera med dem. Min plan var att sälja dem i USA. Jag kom faktiskt ganska långt med den planen. Var i kontakt med exportrådet och eventuella samarbetspartner i USA innan jag insåg att det blev mer jobb än vad jag var beredd att lägga ner. Det här är nog ett av de roligaste misstag jag någonsin gjort. Att bara tillåta sig att planera ett företag i ett annat land är spännande. Att jag sedan genom exportrådet blev inbjuden till tillställningar där även Kungen, Björn Ulvaeus, Per Holknekt och Lisa Nilsson för att nämna några, deltog, gjorde inte saken sämre. Jag lärde mig otroligt mycket och vem vet, en dag kanske jag kommer att ha nytta av den kunskapen.

Som frisör har jag testat på mycket. Jag har stylat modeller till Svensk Damtidnings visning, assisterat och gjort make up vid Matrixvisningar, haft egna visningar mm. Men en sak jag inte lyckades med var att få styla artisterna i melodifestivalen. Det var när en av deltävlingarna var i Jönköping som jag ringde upp Stefan Bomberg som jag varit elev hos. Han var ansvarig för artisterna och tyckte först att det var en bra idé. Nästa gång vi pratades vid sa han att salongen var tvungen att vara medlem i Intercoiffure,  en internationell organisation för frisörer. Alltså kollade jag upp vad som krävdes för att bli medlem. Det visade sig vara en ganska dyr historia och jag tyckte inte att det var relevant för mig. Tyvärr misslyckades jag alltså med att få vara en del av melodifestivalyran, men som sagt, frågar man inte kan man inte heller lyckas. Och ärligt talat, hur farligt är det att få ett nej, egentligen?

Jag berättar mycket här i bloggen om mitt skrivande. Även om jag den senaste tiden inte haft vare sig tid eller ork att skriva så mycket är jag ändå glad att jag vågade ta steget. Vad många kanske inte vet, så tog det mig cirka ett år från det att jag bestämt mig för att gå en kurs till att jag faktiskt packade min väska och for till London och Ann Ljungbergs skrivarkurs.

Det har visat sig att varken kör- eller solosång varit min grej. När jag flyttade till Habo frågade en av mina grannar om jag vill gå med i en Gospelkör. OM jag ville. Det lät jättekul, så med stort självförtroende gick jag dit vid nästa övning. ”Hej, vad kul med en ny i kören. Är du alt eller sopran?” frågade en tjej utanför ingången. Redan här föll mitt självförtroende. Jag hade aldrig hört talas om vare sig alt eller sopran och insåg ganska snart att jag inte hade den blekaste aning om var i kören jag skulle stå. När jag stod bland sopranerna kändes det helt fel, och när jag ställde mig hos altarna så höll de båda som stod bredvid mig för öronen. Behöver jag säga att jag aldrig gick dit igen? Några år senare fick jag för mig att ta sånglektioner. Det var faktiskt riktigt kul. I alla fall tills det var dags att sjunga solo inför publik. ”Du håller verkligen en lägsta nivå för att jag ska släppa upp dig på scenen”, sa min sångpedagog lektionen innan det var dags. Tro mig, att sjunga ”Last Christmas” inför en fullsatt kyrka är inte bland det roligaste jag gjort. Mina ben skakade så jag tror att seismologerna hade fullt upp den kvällen. Innan jag hann ge upp mina sångplaner hade dock båda mina döttrar börjat ta lektioner. Man kan säga att det gick lite bättre för dem.

Det här är bara ett litet urval av allt jag misslyckats med. Mycket har jag säkert glömt eller förträngt. Jag tänker fortsätta att vara nyfiken och pröva mig fram, ibland kommer jag att lyckas, ibland inte.

Förhoppningsvis har jag kanske inspirerat någon till att våga testa. Våga göra misstag. För om vi vågar göra misstag, kan vi också tillåta oss att lyckas.

 

Annonser

6 thoughts on “Att våga misslyckas

  1. Maria Pettersson

    Absolut! Jag brukar tänka ”vad är det värsta som kan hända?” och ”what doesn’t kill you makes you stronger”… Och all kunskap och erfarenhet man får på vägen har man garanterat nytta av nån annan gång! //kram maria

    Svara
  2. Michael Ostrelius

    Detta var en uppfriskande och igenkännande artikel. Har inga misslyckanden bakom mig inom sminkbranschen men däremot inom många andra områden. Utan allt detta hade jag inte varit den person jag är idag. Våga skapa kaos! Detta är en början till en resa ut ur trygghetszonen mot utveckling. Varje gång jag känner mig förvirrad vet jag att jag utvecklas….

    Svara
    1. Habowoodfrun Inläggets författare

      Tack Michael! Vad skönt att höra att just förvirring leder till utveckling. Man kan säga att jag är inne i en utvecklingsfas just nu, för det var länge sedan jag var så förvirrad 🙂

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s